Canical blev vårt utflyktsmål denna soliga februaridag, så olik den dag, som drabbade Madeira med en sådan förödelse för precis ett år sedan.
Gatorna befolkades av, som det verkade, både turister och lokalbefolkning med
långa vandringsstavar med en liten klyka i toppen.
Vi frågade en dam i en grupp och hon berättade glatt, att den lilla klykan på staven vilade man fingret i, när man vandrade!
Här hittade vi en bakugn med morisk skorsten.
Man bygger tätt för att skydda sig mot atlantvindarna.
Fler moriskinspirerade skorstenar och ett virrvar av ledningar.
Nu hade vi tänkt besöka valmuséet, men det var mer otillgängligt än senast, kättingar spärrade infarterna.
Har de förbyggt sig, så pengar fattas till utställningar och personal?
Lite saltstänk förnimmer vi dock.
Sjömän från Azorerna hade redan på 1500-talet lärt sig konsten att jaga och fånga val.
De första valarna fångades på Madeira utanför Porto Moniz av en valfångarflotta med azorisk besättning år 1940. Snart lärde sig fiskare och lantarbetare på den nordliga kusten av Madeira den svåra konsten att fånga dessa bjässar.
Utkiksposterna var dagligen bemannade året runt, för att spana efter de första ångpuffarna långt ute på havet. En raket sändes upp för att signalera att val var i sikte. Männen, som var avdelade för jakten, avbröt tvärt sina dagliga sysslor och skyndade ner till valbåten.
Valjakten blev förödande för vissa valarter, kaskelotvalarna blev till exempel alltmer sällsynta, då tog Madeira det framsynta beslutet att fridlysa val. Under de 40 år som jakten pågick runt Madeiras kuster hade cirka 6.000 valar dödats.
