Upp i det blå igen!

Madeira har inte på 60 år haft en så torr vinter som i år, basunerar tidningarna ut. Vi har från vår terrass flera kvällar å rad kunnat se kraftiga rökpelare stiga upp mot skyn och tänker då på de modiga brandmän, som i den oländiga bergsterrängen, har till uppgift att släcka dessa bränder. Även nu, när jag blickar ut, kan jag se två tjocka rökmoln stiga mot den gröna sluttningen.

Madeiramargerit, en endemisk växt, som växer vild i bergen och helst på platser över 1500 meter. 

Från Estreito Câmara de Lobos tog vi oss på vindlande vägar upp på cirka 1300 meters höjd till Boca dos Namorados, där man har en vacker utsikt över dalen där byn Curral das Freiras vilar.

Ställets namn betyder ungefär Fästfolksplatsen, vilket man kan förstå, avskilt belägen som den är och dessutom med dessa romantiska vyer.

Vi bestämmer oss för att låta oss hänföras från ännu en närbelägen utsiktsplats och passerar då detta magnifika hus, som jag vävt många vackra drömmar kring. Det är idag övergivet, men vingården runt knutarna sköts exemplariskt.

Här gick det hett till hösten 2010 då det i veckor brann från Nunnornas dal ända in till Funchal.

Hela berget var tidigare skogbevuxet, nu är det röjt och leden mot Encumeada som startar här går man på egen risk.

Feghet, lathet, yrsel, självbevarelsedrift name it, jag går inte den leden. Lång och farlig, nej tack!

Picknick under förkolnad björk får det bli innan återfärden mot Funchal.

Här hämtas en hel trädstam hem till brasan.

Ett lite mer diskret lass ved på kälke med medar av trägrenar.

En rejäl föryngringsyta, inte en sten, inte ett ogräs kvar.

Den engelske konsuln lät i början av 1800-talet bygga en sommarquinta i Jardim da Serra, densamme som uppförde den byggnad där vinmuseet i Funchal idag är inrymt. Quintan är numera ett om-och tillbyggt femstjärnigt hotell.

Mimosan blommar redan i sydsluttningarna.

Liten promenad i vår lilla stad

Vi lämnade idyllen i São Goncalo för ett besök i staden vid våra fötter.

Där väntade kaffe och en guardanapo det vill säga ett bakverk vikt som en servett med vaniljkräm inuti.

Vi flanerade därefter sakta genom staden och stannade till vid Praca do Município, Rådhustorget. Bilden visar Stadshuset uppfört under 1700-talet då som ett privatpalats.

Vid torgets södra sida vänder Biskopspalatset sin baksida mot oss. Där inryms numera museet för kyrklig konst.

Torgets stensättning är typiskt portugisisk med svarta basaltstenar och vita kalkstenar i ett vackert mosaikmönster. Mitt på torget en fontän med en obelisk i centrum.

Ett litet stycke därifrån är Instituto do Vinho da Madeira med sitt museum inrymt i en stor muromgärdad byggnad med ett högt torn.

Tyvärr är museet sedan flera år tillbaka stängt för ombyggnad. Vi går regelbundet, minst två gånger per år dit, men längre in än på gården kommer vi inte, förrän personal dyker upp och beklagar att det fortfarande inte är färdigreparerat.

Vi fortsätter vår spatsertur och finner mindre pampiga byggnader. Ett renoveringsobjekt med potential som det brukar heta i bostadsannonserna.

Sanerat och klart.

Så här trist kan ett nybygge vid en smal gata se ut!

    

Curral das Freiras

Curral das Freiras betyder Nunnornas Dal och har genom århundraden haft anknytning till Santa Claraklostret i Funchal. Madeira härjades på 1560-talet av ett stort antal franska pirater under ett par veckor. De stal, dödade, förstörde och våldtog. För att skydda sig sökte sig nunnorna hit ner i den isolerade dalen. De kunde försörja sig genom de odlingar de hade haft här sedan tidigare. Idag finns här inga nunnor, men orten har varit bebyggd sedan 1700-talet.

Från Eira do Serrado har man, från en utskjutande klippa, en hisnande utsikt över den trånga dalen med de omgivande taggiga bergen. 

Teorin att dalen är en gammal vulkankrater har visat sig vara felaktig. Det är floden Ribeira dos Socorridos "de räddades flod", som med vatten från de högre upp belägna bergen under miljontals år grävt ut ravinen på sin färd mot havet.

Härifrån kan man till fots försiktigt närma sig dalens botten.

Dalgången har ända fram i våra dagar varit isolerad. Först 1959 kunde den första bilvägen tas i bruk. Elektricitet fick man vänta på till år 1961.

På bergssluttningarna ner mot dalen växer rikligt med kastanj, för vilket orten är speciellt känd. Under november firas Festa da Castanha, kastanjefestivalen, då man kan passa på att smaka likörer, bakverk och värmande soppor med kastanjeprägel.