Upp i det blå igen!

Madeira har inte på 60 år haft en så torr vinter som i år, basunerar tidningarna ut. Vi har från vår terrass flera kvällar å rad kunnat se kraftiga rökpelare stiga upp mot skyn och tänker då på de modiga brandmän, som i den oländiga bergsterrängen, har till uppgift att släcka dessa bränder. Även nu, när jag blickar ut, kan jag se två tjocka rökmoln stiga mot den gröna sluttningen.

Madeiramargerit, en endemisk växt, som växer vild i bergen och helst på platser över 1500 meter. 

Från Estreito Câmara de Lobos tog vi oss på vindlande vägar upp på cirka 1300 meters höjd till Boca dos Namorados, där man har en vacker utsikt över dalen där byn Curral das Freiras vilar.

Ställets namn betyder ungefär Fästfolksplatsen, vilket man kan förstå, avskilt belägen som den är och dessutom med dessa romantiska vyer.

Vi bestämmer oss för att låta oss hänföras från ännu en närbelägen utsiktsplats och passerar då detta magnifika hus, som jag vävt många vackra drömmar kring. Det är idag övergivet, men vingården runt knutarna sköts exemplariskt.

Här gick det hett till hösten 2010 då det i veckor brann från Nunnornas dal ända in till Funchal.

Hela berget var tidigare skogbevuxet, nu är det röjt och leden mot Encumeada som startar här går man på egen risk.

Feghet, lathet, yrsel, självbevarelsedrift name it, jag går inte den leden. Lång och farlig, nej tack!

Picknick under förkolnad björk får det bli innan återfärden mot Funchal.

Här hämtas en hel trädstam hem till brasan.

Ett lite mer diskret lass ved på kälke med medar av trägrenar.

En rejäl föryngringsyta, inte en sten, inte ett ogräs kvar.

Den engelske konsuln lät i början av 1800-talet bygga en sommarquinta i Jardim da Serra, densamme som uppförde den byggnad där vinmuseet i Funchal idag är inrymt. Quintan är numera ett om-och tillbyggt femstjärnigt hotell.

Mimosan blommar redan i sydsluttningarna.